En kort historia om stickning...

Det är inte helt lätt att avgöra var stickningen har sitt ursprung. Historiens stickade alster har obevekligen vittrat sönder och försvunnit, och lämnat oss med en mängd frågetecken om hur man egentligen bar sig åt förr.

Man har hittat spår av stickade alster i Egypten, och har daterat dessa till ca 500-talet. Däremot vet man inte hur stickningen gick till eftersom inga verktyg har hittats. Troligtvis såg dåtidens stickteknik mycket annorlunda ut om man jämför med dagens teknik.

Med tiden spred sig kunskaperna om stickning upp mot kontinenten, och i 1200-talets Spanien vet vi idag att det stickades. En annan trådbindningsteknik som fanns under den här tiden är Nålbindningen, som är betydligt mer avancerad än stickningen och ska inte förväxlas med sticktekniken.

De fynd som gjorts i Spanien från denna tid är framför allt biskopshandskar, och det är troligt att stickningen på denna tid främst hörde till den kristna och förnäma skaran, där framför allt nunnor tillverkade olika stickade alster - allt från kuddar till kläder.

Från Spanien spred sig sedan stickningen norrut, och nådde de Nordiska länderna så sent som på 1500-talet. I och med spridningen kom stickade plagg att bli populära även bland allmänheten som bruksplagg. Professionella stickare producerade olika typer av stickade kläder som köptes av den stora skaran. Något mode var det förstås inte tal om förrän på 1920-talet då modevärlden fick upp ögonen för det stickade plagget.

Tekniken vid stickade plagg såg fortfarande annorlunda ut mot dagens sticktekniker. Till exempel stickades plaggen med upp till fem stickor, och maskorna var betydligt tätare än idag. Tät och hård stickning känns som något som skulle belasta handlederna ganska mycket... Kanske var det på grund av detta, och på grund av att stickade plagg blev så populära, som stickmaskinen uppfanns. Den kom nångång under 1500-talet och kunde enbart sticka släta stycken som sedan fick sys ihop.  

De tidigare fynden av plagg i Sverige är nålbundna, men stickningen nådde även hit med tiden. De tidigaste fynden tros vara importerade, och tillhörde de finare folken. Först från 1600-talet tror man sig ha funnit stickade plagg som ska vara tillverkade i Sverige, och först från mitten av 1600-talet finns belägg för tillverkning av stickade plagg i större skala i Sverige.

Magna Brita Cracov är den holländska kvinna som sägs vara stickningens moder i Sverige.

Det dröjde inte länge förrän stickningen kommit att bli en viktig binäring i de svenska hushållen, och alla i familjen stickade även om det främst var en kvinnosyssla. Den stickteknik som utvecklats i Sverige är tvåändsstickningen, vilket betyder att man stickar med minst två trådar samtidigt, som tvinnas under stickningens gång. Resultatet av detta är ett tjockt och hållfast tyg. Tekniken höll dock på att glömmas bort, men har tack vare fynd skapat ett såpass stort intresse att detta inte ska behöva ske.

Detta är ett tvåändsstickat fodral som jag gjort i tre färger. Längst upp syns avigsidan. Det tvinnade garnet har bildat ett vackert v-mönster. Den nedre halvan visar rätsidan, som Du kan se är väldigt tät. Det färdiga tyget känns tjockt och tätt, inte alls som ett vanligt stickat tyg med andra ord, som känns tunnare, lösare och mer elastiskt.

Stickningen idag....

Stickningen idag ser helt annorlunda ut jämfört med stickningen förr. Idag är det stickade ett modeplagg, något som används för att uttrycka sig själv till och med. Både män och kvinnor stickar idag, och stickningen är något som till och med används i rent politiskt syfte.

Internet är fullt av stickbloggar och hemsidor, och det finns mängder av tidningar och böcker om detta underbara handarbete. Vi stickar till inredning, kläder, och även små söta gosedjur.

Ett fenomen som blivit allt vanligare är det som påbörjades av Knittarörelsen i Houston, nämligen stickgraffitin. Stickgraffitin ska mer ses som gatukonst än ett politiskt budskap, även om det finns grupper inom stickgraffitin som med hjälp av stickningen protesterar mot olika politiska aspekter.

Framför allt är det gatukonstens ifrågasättande om vem som egentligen äger det offentliga rummet och vem som ska få använda det som ligger till grund för stickgraffitin, och även om denna form av graffiti snarare lockar till skratt är till ilska hos de som skådar den, sätts den oftast upp i skydd av mörkret av anonyma stickare. Kanske är det faktumet att stickgraffitin är så lätt att ta bort som gör att man har överseende med den från högre håll. Men trots överseendet får dessa alster sällan sitta kvar särdeles länge. Detta tycker jag är synd.